"jag är inte ledsen och jag saknar inte dig". däremot saknar jag det som var vi när vi var oslagbara tillsammans och gjorde allting med varandra, när vi var som helan & halvan och alltid hade nära till skratt.
alla minnen som alltid lever kvar, men samtidigt så skönt att erkänna för mig själv att jag går nu. tänker inte lägga mer energi på att fixa något som är trasigt när jag glömmer bort mig själv i kampen. jag försvann i virrvarvet i tron att jag kunde rädda eller fixa någon, eftersom jag förlorat människor i självömkan hela mitt liv. min omtanke gick till överdrift när jag bara ville hjälpa och finnas där. jag mår bäst när jag känner att jag gör mening för någon, att jag kan ge råd, hjälpa och vara stöd. men vad jag missade var mig själv, att jag borde slappna av och lämna kontrollen lite & acceptera att jag inte kan hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt och som jag förlorat förtroendet för. jag har en vänskap som sakta växer sig starkare, och den har fått mig att inse saker och hitta mitt glada jag igen.
så därför går jag nu, och jävlar i gatan vad jag ska sväva på moln.