Det gör för ont att existera i den riktiga världen. på dagen försvinner sällan trycket över bröstet eller rädslorna. på natten kommer mardrömmarna eller så håller alla tankar mig vaken. jag kan inte prata med någon utan att undra om den personen egentligen bara vill såra eller menar något annat bakom dom vanliga orden. jag försöker ta mig ut och göra saker, komma på andra tankar men allt jag ser är en stor härva som jag inte har kraft att nysta upp igen. jag har gjort det för många gånger nu. om en liten bit av dig försvunnit när du förlorat något 50 gånger, orkar du förlora det en gång till? och vem finns där?




En promenad på ramsholmen med en vän

*

Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel