Framtiden:
Det tar ett tag för mig, jag kanske glömmer hur man gör. Sist var himlen vit som papper ovanför. Men jag har slutat säga nej nu ska jag göra vad jag kan. Jag ska riva mina murar, tills vi ser varann. Jag vet vem jag är hos dig. Jag har aldrig fått ihop modell och verklighet. Jag tankar nya tankar, men långsamt som du vet. Så jag lovar ingenting, jag säger hellre förlåt. Vi ska va dom vi vill vara, hellre nu än efteråt.


Just nu:
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst, och försökt att känna efter hur det känns. Ja man gör som alla andra och försöker att bli van. Men jag har tröttnat på att vara likadan. Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag, och försökt att vara nån till lags. Ja man kämpar för en plats som passar både här och där, och snart har man glömt vem man är. Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär och insett att jag måste börja om. Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där, men snart ska jag hitta den jag är. Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler, för
allting jag skriver det blir ändå för kort och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.


I vintras:
Det hörs på telefon, kan inte hålla nåt. Jag skulle vara någon annan om du fick önska nåt. Det är söndagskväll på söder och alla vet vart du är. Du skulle sälja din själ, för att få stanna där. Gråt ut kära du det är lika bra och ”tyck synd om mig nu”, det var det sista du sa. Spar plats åt nån annan och låt det vara tomt. För när man ser att det blöder, det är först då det gör ont. Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dom va kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har.Jag släppte dig av kärlek till nån annan trots att min värld rämnade och slogs i spillror.


Längesen:
Det är fullt med folk på stan, jag har köpt nya solglasögon och gömt mig i dom hela dan. Är du kvar där du var? Jag har slutat gå förbi. Det är nog bäst för oss båda, om jag låter bli. Jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå. Det är ljust snart, jag vet men än så känns det kallt. Gissa vad du glömde, den hänger runt min hals. Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls. Det är vår och varmt, när du har hört vad jag har sagt. Då är det du som går i solglasögon och saknar nån du aldrig haft.


Gamla tider:
Vad vill du säga när allting är sagt, vad vill du känna när någon tagit din makt. Du vill att jag ska sjunga, men bara om sånt som hör till sitt. Men ska jag sjunga, då ska det finnas tid att sjunga fritt. Vem vill du spela när du lagt alla kort, hur vill du leva när tiden går för fort. Du vill att jag ska känna, för något som aldrig känts som mitt. Men ska jag känna, då ska det finnas tid att känna fritt. Hur ska du veta om ingen lärt dig hur, hur ska du våga chansa. Du som aldrig haft nån tur. Du vill att jag ska älska, med nån som bara älskar sitt. Men ska jag älska, då ska det finnas tid att älska fritt. Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd, hur högt ska jag skrika, varje gång jag vill bli hörd. Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt. Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt.


Minnen från början:
I ett stökigt rum med båda fötterna på bordet, jag har tagit båten över havet hit igen. För jag har en längtan som aldrig vill gå över, jag tror jag måste stanna här tills jag återvänder hem. Såna som vi med lyckan mitt i sorgen, vi ställer frågor och jag är trött på mina svar. Jag vill förändra nån av oss, men jag vet inte hur man gör. Din sol har landat i mitt knä och gått sönder och våra rader trillar ur och ligger kvar. Det finns en fara i att aldrig hitta vägen. Det finns nåt vackert med att vandra den ändå. Hur ska det gå?