Jag har insett mycket det senaste halvåret bara, och det är att trots min osäkerhet, alla mina känslostormar och bergochdalbanor så står jag upp för mig själv. Jag ger kärlek till dom som gör sig värda av det, och dom som inte ber om mycket finns jag där för. Men något jag står för är att jag är ärlig. Alltid, till 100 %. Beter sig någon illa mot mig så visar jag det, säger någon osant skit om mig så säger jag ifrån öga mot öga och INGEN ska säga något om mitt liv förrens dem känner mig. Jag lägger mig inte i andras liv som jag inte känner och därför ska inte andra prata skit om mig förrens dem vet vartenda händelse, känsla och allt jag varit med om.

Det är mycket, jag har fått kämpa med att försöka få nya vänner pga av all flyttning, platser och språk, en splittrad familj, en trasig kropp med alla möjliga sjukdomar som utslagen som gjorde att jag inte kunde gå ordentligt, var sängliggande korta tider, simma och leka som dom andra, utfrysning, starka mediciner som gjort mig trött, illamående med minskad matlust, skitsnack, tappat bort mig själv och kämpar fortfarande med att förstå vem jag är idag.
Jag är förvånad över den styrka jag ändå kan känna idag trots att jag ganska ofta känner mig som ett tusen-bitars-pussel. Men min stolthet har ändå alltid legat i att jag är orädd, det är viktigt för mig. Att trots att jag hör folk som tycker dittan och dattan så vet jag alltid att mina erfarenheter gör att jag är värd kärlek, fina vänner och människor som ställer upp för mig & jag för dem. För äkta vänner, är det ont om.

Så om du vet att du har många vänner som ställer upp närsomhelst, kunde gå ordentligt när du var mindre och lära dig simma samtidigt som dom andra. Om du aldrig hade några större sjukdomar eller överlag har en ljus framtid. Så är jag riktigt avundsjuk på dig. Sluta gnäll om småsaker, life goes on, det du gråter över just nu kommer att vara en liten skitgrej om 5 år.