Jag har en funderar-dag igen. jag vet inte hur många gånger jag har sagt åt mig själv att sluta fundera & tänka utan bara släppa allt and go with the flow.

De senaste åren från när jag bestämde mig att börja må bättre så har jag tryckt ner mig själv. Jag har piskat mig själv emotionellt ifall ja har visat några svagheter eller ledsenhet och ibland har det varit så otroligt svårt att inte bara få släppa allting. Jag var så mörk och dyster att när jag skulle förändra mig så tryckte jag undan precis hela min gamla personlighet och inte bara de dåliga sakerna. Under flera år  efter det så har jag visat en glad, rolig image uttåt som gillar att festa och alltid hänger med på det mesta.
Men sen när jag fick problem med foten förra året så har jag dragit mig undan i mitt skal som en snigel. och dom smällarna får jag ta eftersom det är jag på ett sätt som orsakat dem. jag har varit så arg och bitter länge över att ingen har förstått utan folk har helt enkelt slutat höra av sig tillslut eftersom jag inte orkade komma med på så mycket. då hade jag behövt nån som stog utanför dörren och sa " hej celie, vi hjälper dig, vi förstår att du har ont, är trött och inte orkar festa 2-3 dagar i rad längre ".

Samtidigt kunde jag inte kräva det av dem som jag umgicks med då, jag orkade inte hålla samma tempo längre och då var det bättre att vara själv. Skulle nog inte gjort så mycket annorlunda såhär i efterhand för jag har otroligt svårt att be om hjälp.
Jag vet faktiskt inte heller vad jag skulle gjort om jag varit samma situation och sett någon annan försvinna mer och mer. såklart beror det på hur bra vänner man är, men man kan aldrig säga nånting i efterhand.

Jag har försökt intala mig själv att jag är stolt över den jag har blivit idag, allt jag har lärt mig de senaste åren, att jag fortsatt trots alla smällar som kommit efter varandra.
Börjar jag gräva djupare på det så kan jag säga att Ja, jag är stolt över den jag är idag jämfört med för 5 år sen. Men jag är inte stolt över att jag har fastnat här. Jag har slutit mig in i mitt skal så mycket att jag vet inte hur jag ska komma tillbaka.

Jag älskar livet och mina närmaste, måste bara sätta upp lite olika mål som jag långsamt ska lära mig och följa samt att bli positivare. Men den här gången så tänker jag vara ledsen om jag är det, tänker inte gömma och trycka ner mig själv bara för att visa en 100 % god människa till omgivningen som jag gjorde förut. det kommer ändå tillbaka i slutändan. För jag vet att jag är en omtänksam, snäll och humoristisk person.
Jag har bara tappat bort mig själv lite på vägen