MEMORIES IN TIME

2011-06-15 | 10:48:32

På nåt konstigt vis fast det inte var menat från början så har jag blivit väldigt personlig i bloggen. Jag har en privat blogg som jag bara skriver privata saker och hade tänkt göra två olika grejer men det har gått in i varandra. Det är svårt när man vill berätta om saker för folk, eller vara ärlig och få säga vad man vill. men sen vet man inte om det är vänner som läser som faktiskt bryr sig eller om hälften av besökarna glor för att ha nåt och skvallra om.
Vad det än är så tänker jag alltid vara ärlig i bloggen och så öppen som möjligt, vad ni gör med det är inte mitt bekymmer sen.


För mig är tillit en oerhörd viktig fråga, att kunna lita på en människa väger tyngre för mig än om den människan är bra på att lösa problem eller alltid ställer upp med andra grejer. Jag har fått en hel del bakslag i mitt liv och det har gjort att jag har väldigt svårt att lita på folk, därför värdesätter jag dom få jag har kvar idag.

En av dom är w, ingen annan får mig att slappna av och att vara mig själv som han gör. Han har varit 99 % del av mitt liv de senaste 3 ½ åren och vi har varit med om så mycket. Som en fågel fenix har vi uppstått ur askan, om man ska vara lite "dramastisk". Som föregående ord och ord som " födelsedagsmärke " osv, ärtor på skrakvägen, balkongen på kaptensgatan, resorna till sverige, all skratt, gråt och fyllekvällar när vi irrat runt. Lemlandskvällarna, dagarna i östernäs, fiske och alla bilturer runt åland. Av alla människor så skulle de mest komplicerade gå och lära känna varandra. Men så har vi också växt enormt, ingen av oss är samma person som vi var för 3 ½ år sen.. och jag är glad över det, skulle gått miste om nåt stort om vi inte träffats hos dennis januari 2008.





S, min vapendragare. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan dig de senaste åren, som du orkat och stått ut med att lyssna på mig och samma skit gång på gång, och alla gånger vi skrattat så vi börjat gråta. Jag behöver inte vara rädd för att göra bort mig eller säga nåt fel med dig utan jag kan bara va. Vi har gjort och varit det som jag inte kunnat göra med någon annan. Hur bra du är och hur mycket gott du förtjänar skulle inte räcka till en tjock bok, nån dag ska jag återgälda allt du gett. Men jag står bakom dig vad som än händer.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0